Sent inlägg, men känner för att skriva av mig lite såhär på kvällskvisten.. Blir lättare å sova då på nåt vis, när tankarna är nedskrivna istället för att vara i skallen å ta plats.

Man har en vän som man har kännt i typ en evighet (12-13 av 19 år närmare bestämt), som står en väldigt nära, som man har upplevt allt tillsammans med. Man känner varandra utan och innan, delar glädje och sorg. Det inte hon vet om dig är inte värt att veta, och vice versa. Ni kan avsluta varandras meningar och läsa varandras tankar, nära på iallafall.

Hon har en pojkvän, det känns som att dom oxå har hållt ihop i en evighet, dock inte så länge som 12 år.

Man är väldigt mån om att hon ska må bra, att hon ska Är hon lycklig med honom så är det klart att du accepterar honom.

Iallafall så gör du ett tappert försök.

Självklart så är huvudsaken att dom tycker om varandra. Men hur beter man sig om du och han inte kommer överens för fem öre? Hur du än vrider och vänder på dig själv, hur du än anstränger dig och försöker, så slutar det alltid med att ni halvt slår ihjäl varann. Å där hamnar hon, mitt i slagfältet. Och det suger..

Det går till ett visst då man inte längre orkar försöka. Man orkar inte längre anstränga sig. Men jag lovar, jag försöker. In i det sista.
Men om detta på något vis kommer att påverka våran vänskap, då vet jag fan inte vad jag gör..

Alla har vi våra toppar och dalar i livet, det är helt naturligt. Och väldigt ofta när man befinner sig där längst ner i den allra djupaste, mörkaste dalen så tror man ibland att det aldrig ska börja gå uppåt igen.

Ganska ofta den senaste tiden så har jag kännt mig väldigt nere, av olika anledningar. Kanske för att det känns som att man bara står och trampar på ett och samma ställe, kanske för att man hade höga förväntningar på det nya året.

Igår var en sån där kväll som man inte riktigt såg ljuset i änden av tunneln, så att säga (en anledning till att jag hatar att vara ensam hemma: man hinner tänka alldeles för mycket helt enkelt). Ju mer man tänker, desto djupare blir tunneln.

Men då, mitt i natten, så får jag oväntat besök. Av en orolig Betty. Jag tror inte att vi sa ett ord till varann den första halvtimmen, men det spelade ingen roll. En tystnad säger ibland mer än tusen ord, ni vet. Hon lät mig ta den tid jag behövde. Så småningom så kände jag mig lite bättre till mods och vi talade en stund över lite kaffe innan hon rullade hemåt igen.

Det är sånna stunder som man inte ens behöver fundera över vart man har varandra. Det är sånna stunder som jag förstår hur vi har stått ut med varandra under alla dessa år och varför inte ens fan själv kommer att ändra på det <3

Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag
det tjatar jag ständigt om, men så äre