Alla har vi våra toppar och dalar i livet, det är helt naturligt. Och väldigt ofta när man befinner sig där längst ner i den allra djupaste, mörkaste dalen så tror man ibland att det aldrig ska börja gå uppåt igen.

Ganska ofta den senaste tiden så har jag kännt mig väldigt nere, av olika anledningar. Kanske för att det känns som att man bara står och trampar på ett och samma ställe, kanske för att man hade höga förväntningar på det nya året.

Igår var en sån där kväll som man inte riktigt såg ljuset i änden av tunneln, så att säga (en anledning till att jag hatar att vara ensam hemma: man hinner tänka alldeles för mycket helt enkelt). Ju mer man tänker, desto djupare blir tunneln.

Men då, mitt i natten, så får jag oväntat besök. Av en orolig Betty. Jag tror inte att vi sa ett ord till varann den första halvtimmen, men det spelade ingen roll. En tystnad säger ibland mer än tusen ord, ni vet. Hon lät mig ta den tid jag behövde. Så småningom så kände jag mig lite bättre till mods och vi talade en stund över lite kaffe innan hon rullade hemåt igen.

Det är sånna stunder som man inte ens behöver fundera över vart man har varandra. Det är sånna stunder som jag förstår hur vi har stått ut med varandra under alla dessa år och varför inte ens fan själv kommer att ändra på det <3

Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag
det tjatar jag ständigt om, men så äre