Sent inlägg, men känner för att skriva av mig lite såhär på kvällskvisten.. Blir lättare å sova då på nåt vis, när tankarna är nedskrivna istället för att vara i skallen å ta plats.

Man har en vän som man har kännt i typ en evighet (12-13 av 19 år närmare bestämt), som står en väldigt nära, som man har upplevt allt tillsammans med. Man känner varandra utan och innan, delar glädje och sorg. Det inte hon vet om dig är inte värt att veta, och vice versa. Ni kan avsluta varandras meningar och läsa varandras tankar, nära på iallafall.

Hon har en pojkvän, det känns som att dom oxå har hållt ihop i en evighet, dock inte så länge som 12 år.

Man är väldigt mån om att hon ska må bra, att hon ska Är hon lycklig med honom så är det klart att du accepterar honom.

Iallafall så gör du ett tappert försök.

Självklart så är huvudsaken att dom tycker om varandra. Men hur beter man sig om du och han inte kommer överens för fem öre? Hur du än vrider och vänder på dig själv, hur du än anstränger dig och försöker, så slutar det alltid med att ni halvt slår ihjäl varann. Å där hamnar hon, mitt i slagfältet. Och det suger..

Det går till ett visst då man inte längre orkar försöka. Man orkar inte längre anstränga sig. Men jag lovar, jag försöker. In i det sista.
Men om detta på något vis kommer att påverka våran vänskap, då vet jag fan inte vad jag gör..