Det finns bara ett ord för vad jag känner just nu: Ångest.. Det har förföljt mig ett tag, till och från, men nu är det nog värre än någonsin..
Så nu har jag äntligen bestämt mig för att ta tag i det, en gång för alla. Att få komma härifrån skulle säkert hjälpa en del oxå, men det räcker nog inte. Och jag måste ju börja nånstans. Jag känner att jag vill prata om det med någon, men ändå inte.
Det finns bara en person i hela världen som vet om det, och så vill jag oxå att det ska förbli. Men om jag ska kunna få hjälp så måste jag alltså öppna mig för en helt främmande människa.. Bara en sån grej har ju gjort att man har dragit sig som fan för det.

Men som sagt, nu känner jag verkligen att det har gått alldeles för jävla långt.

Och man vill ju prata med sina nära och kära om jobbiga saker, just för att det då känns lite lättare. Men det går verkligen inte. Inte med detta. Jag vet att ni aldrig skulle förstå. Jag tror inte att någon kan förstå, om man inte har befunnit sig i samma sits. Det känns liksom som att ni aldrig skulle ta mig på allvar..

Så i morrn så ska jag ta det första steget. Kanske inte det första steget mot en ny start, men ett stort steg som kommer att underlätta en hel del i mitt liv framöver. Ett stort kliv ut ur något okänt, något som jag inte ens trodde på att det existerade förens jag själv befann mig där mitt i det.

För nu börjar jag tycka att det där okända och främmande börjar kännas mer skrämmande än någonsin..