Just för tillfället sitter jag i Stockholms skärgård och filosoferar lite (ovanligt va, just den där biten med att filosofera?). Typ varför saker å ting ter sig som dom gör? Varför man ibland tror på nånting som man innerst inne vet att det absolut inte kommer hända? Å varför man känner saker som man aldrig ens kunde föreställa sig att man skulle känna? Och t.om att man kanske gör saker som man aldrig trodde att man själv skulle vara kapabel till, just bara för att man känner vissa känslor?

Hur som helst, i morrn bär det iaf av till Tallin. Ska bli rätt skönt faktiskt, men man kan ju inte låta bli att få en aning hemlängtan, å längta efter Helmer framförallt..! Ska vara borta från honom 1 vecka, det längsta någonsin. Har typ bara varit knappt ett dygn förut >.< så får väll se hur det går :P Men jag hoppas iaf på att denna resa kan få mig på lite bättre humör och att jag kanske ska känna mig någorlunda frisk i skallen, så kanske jag iaf kan glädjas över min 18-årsdag som infaller om ca 5 veckor..? Är väll tveksamt, med tanke på hur det har runnit över förut, som t.ex på nyår.. Då gick det verkligen käpprätt åt helvete, och hur länge ska jag behöva finna mig i det här? Behöva finna mig i att vara en person som jag själv inte känner igen.. Och när det inte ens bara var på nyår, utan även inträffade alldeles härom veckan, bara sådär från ingenstans.. Tro det eller ej, men det tär på en, så inihelvete ... Är det såhär det blir när man håller inne med allt och tror att man är stark nog att klara sig igenom det? Jag har tagit det mesta av det gångna årets händelser med en klackspark, men nu börjar allt komma tillbaks mer å mer.. Hur länge ska man behöva stå ut egentligen? Jag vet ärligt talat inte hur länge man står ut med att leva som en människa som man själv inte tycker sig vara bekant med...

Idag så var det tidig morgon som gällde, halv 7 för att vara exakt.. Jag och mamma skulle fodra och släppa ut hästarna, och det gick ju superbra :) Så vi var klara i stallet strax före 10, sen medans jag duschade och fräschade till mig lite för en visit till Lugnet så tog mamma och Helmer en tupplur. Sen ringde jag å väckte Betty vid typ halv 1, det peppot ^^ Och mamma ville inte ställa upp som hundvakt, så idag fick Helmer träffa Spikey och Pluttkörva för första gången :) Vilket gick superbra! Förutom att man fick slita bort Pluttisch och Helmer från varann för att dom skulle sluta busa, eftersom att lilla Quasi såg ut att kollapsa när som helst ^^  Medans Spike mest verkade sitta å tycka att dom var allmänt cepe ;) Å så klart så satt jag och Betty Byxlös i köket som två jävla skvallerkärringar med en varsin kaffekopp i hugsta hugg.. :P

Och idag fick jag tammefan den bästa nyheten på länge, som jag självklart var tvungen att sprida vidare till min allra bästa kaffedrickande vän, å jag säger bara en sak; Skadeglädjen är den enda sanna glädjen! Nån rättvisa borde det väll finnas här i världen, och är det nåt jag tror på så är det nog karma. Å hittills så har det ju varit dominoeffekten som har verkat gälla, så kanske faller dom en efter en nu? Tiden tar dom!

Jaja, jag börjar känna mig lika trött som Helmer ser ut att vara och har ont i princip i hela kroppen. Så kanske dags att slå igen mina blå för några timmar nu?

Najti najti era snygga jävlar! <3

Igår så kom mamma hem från Norge, några dagar tidigare än det var tänkt från början. Men det var ganska skönt, eftersom att det innebar att jag fick sovmorgon till 11 idag ^^ 

Och idag så skulle det ringa nån kärring från Lindeskolan, men har fortfarande inte hört ett skit.. Alla verkar ju verkligen extremt engagerade i min utbildning och skolgång... Är ju skönt att slippa skiten, men det sitter ju inte fel med iaf 1050 spänn i månaden.. För just för tillfället så känner jag mig ganska pank. Men det är väll smällar man får ta, antar jag.

Idag så fick man en del trista besked.. Två hundar som har legat mig varmt om hjärtat har fått lämna jordelivet på samma dag. Och ungefär runt samma tidpunkt oxå.. Det är ju sånna saker som han helst skulle slippa, men som tyvärr måste hända för eller senare.. R.i.p.... <3

Men förutom det så kan man väll säga att dagen i sin helhet har varit precis som alla andra dagar; trist och allmänt långtråkig.. Och ganska onödig, kan tyckas.. Varför kan det inte bara bli 5:e mars, och sen sommar? :O Skulle jag gilla iaf..!

Tack å hej !

Idag så känner jag mig ganska duktig, då jag har hunnit med både promenad och disk :) Å det var inte lite disk... Men känns så himla skönt nu när det är gjort, å i morrn är det städning som gäller!

Eftersom att min dataladdare inte ville funka som den skulle igår kväll, och jag var allmänt uttråkad, så bestämde jag mig för att för en gångs skull lägga mig å sova tidigare än kl 2 när jag ändå var trött. Men jag hade lagom somnat, så ringde det på mobilen strax efter 2 å så var det bara att gå upp.. Fast det var ju frivilligt, jag hade ju kunnat fortsätta sova, men det hade jag ingen lust med när man fick så fint besök ;) så slapp man sova ensam oxå ^^ 

Ne, nu ska jag ta å ge Helmer mat en sista gång för idag, å sen blir det att kasta sig in i duschen. Sen får vi se vad kvällen har att erbjuda..

puss

Var till vårdcentralen idag igen, för tredje gången på en väldigt kort tid.. Fick iaf veta vad det är för slags eksem jag har, nu vet dom mer säkert än förra gången dom satte en diagnos på det, å det är ju klart en lättnad. Men dessvärre så kommer jag förmodligen få dras med det hela livet, mer eller mindre.. Vilket känns lite minde upphetsande.. Men jag tror ändå att det är något som man kan lära sig att leva med. Jag menar, jag har haft det till och från i snart 4 år, och här i slutet av året så var det nog värre än någonsin. Å jag känner så att överlevde jag det, då kan jag nog stå ut med det. För det lär väll inte bli lika illa igen, eller? Men alla andra verkar tydligen alltid tycka att det ser värre ut än jag själv upplever det, så kanske börjar jag redan bli härdad? Aja, det ska iaf gå att förebygga.

Men dessvärre är att möjligheterna minskas drastiskt pga detta, i fråga om yrkesval. Så nu har jag lite att fundera på, vad jag själv känner att jag kommer klara av å så, och självklart något som jag ändå tror att jag kommer trivas med. Men just för tillfället så trivs jag bra med att bara sitta hemma å inte göra allt för mycket, men snart lär jag ju ta mig i kragen.. Kan ju inte sitta hemma å rulla tummarna hela livet.. Och nu är dom jävlarna på mig å tjatar om att jag måste skrivs in på IV på lindeskolan, för att få studiebidrag å hela den biten.. Men då måste jag ut på praktik, å det känns inte som att jag är kapabel till för tillfället, av flera själ..

Kanske man skulle gå till en hjärnskrynklare trots allt? Eller ne föresten, en gång å aldrig mer säger jag bara... Hjärnskrynklare/kuratorer å allt vad det nu heter, det är nog min största fobi.. Jag har ju mina helt underbara vänner, men man vill ju inte heller lägga över allt på dom? Dom har ju fullt upp med sina egna liv, då ska dom inte behöva sitta där å lyssna på mig och mina problem? Kanske det skulle vara värt det med en hjärnskrynklare? Eller? Äh, får suga på den karamellen ett tag.. Men ibland känns det bara som det finns så mkt som man vill få ut, och hur mkt man än slänger ur sig så känns det alltid som att man har en tung börda över sig..

The end

Nytt år brukar innebära en massa nyårslöften, och hur många är vi egentligen inte där ute som nån gång har haft ett nyårslöfte som handlar om våran vikt? Att man ska äta nyttigare, gå ner si och så många kilon, motionera mera. Jag personligen uppgav aldrig någåt nyårslöfte på självaste nyårsafton, men har mer å mer funderat på vad mitt "nyårslöfte" 2011 ska bli. Och nu har jag äntligen bestämt mig, att jag ska ändra på mina vanor och gå ner minst 15 kg till min målvikt. Men enligt mina tidigare erfarenheter så behöver man skitmycket stöd för att uppnå detta mål, och denna gång heter mitt stöd BettyByxlös TältarN Bergström :) <3 Vi ska alltså försöka stötta och peppa varandra, med ett mål att gå ner ett visst antal kilo varje månad. Jag har påbörjat mina nya vanor idag. Hädanefter så är det frukt och grönt som gäller i stället för allt onödigt socker och fett. Så till helgen kanske det blir grönsaker och dipp i stället för chips? Inte helt tokigt faktiskt!

Nu till något mindre roligt. Jag har funderat mer och mer på att jag tyvärr inte har den tid/det intresset för Archie längre som jag har haft och som han skulle behöva.. Så för tillfället så ligger det annonser ute lite här och där ang. foderhäst/medryttarhäst. Gick kanske inte så bra sist, men håller tummarna nu.. För hans bästa. Så förhoppningsvis så har jag fått svar till våren. Hur sorgligt det än är. Men som sagt, det är för hans bästa.

Over and out

Sitter framför tv:n med mammi och försöker smälta maten ^^ Klyftpotatis, fläskfilé och sås fick bli våran lördagsmiddag!

Ni som har följt min blogg, ni vet att jag inte alltid har varit så positivt innställd till saker å ting. Och jag har ofta skrivit om saker som har gått utför. Men nu ni, nu tror jag på en förbättring :) Det är bara en känsla jag har. Jag själv känner mig mkt gladare än för bara nån vecka sedan. Kanske att det börjar gå uppåt igen? :) Man kan ju alltid hoppas! Jag försöker iaf att ta var dag som den kommer, och försöker att på bästa möjliga sätt tackla de problem som dyker upp efter vägen. Och idag så bestämde jag mig för att, en gång för alla, lägga allt det gamla bakom mig helt och hållet. Ska undvika allt som varje dag påminner mig om det som varit, inkl. de personer som tillhör mitt förflutna.. Dom personer som tar ner mitt humör, helt enkelt ^^

Puss!

I morse åkte mamma iväg till Norge, och hon kommer hem igen på torsdag :)

Å idag blev det en promenad ner till stallet, och sen fick jag skjuts hem av Susanne bara för att jag var så snäll å hjälpte till med insläpp av hästar ^^ Sen när jag kom hem så gick jag för att hämta posten, å vad har kommit då om inte min beställda Sex and the city - The Essential collection :D Och så hade jag redan bägge filmerna sedan tidigare, så inom en snar framtid så blir det Sex and the city-maraton ^^

Nu till något mindre roligt. Mitt handeksem har lite smått börjat komma tillbaks igen.. Att jag aldrig verkar bli av med det.. Å ingen tid till Hudmott. i Linde fick man heller då innan jul när dom hade lovat det.. Men jag börjar mer å mer tro på att eksemet är förknippat med hur jag mår psykiskt. Eller iaf att det är en bidragande faktor. Men enligt läkarna så är det inte pykiskt.. Men efter nyår som det började komma tillbaks så att det började bli besvärligt, så jag är nog inte helt ute å cyklar när jag tror så.. Men men, är bara att börja om från början med handbad och salva, så får vi väll se vart det bär. Värre kan det ju knappast bli av det, och jag tror inte att det blir lika illa som förra gången iaf! Får väll iaf försöka tänka positivt ^^

Ne nu ska jag njuta av stillheten när Helmer väl ligger å sover!

Puss