Just för tillfället sitter jag i Stockholms skärgård och filosoferar lite (ovanligt va, just den där biten med att filosofera?). Typ varför saker å ting ter sig som dom gör? Varför man ibland tror på nånting som man innerst inne vet att det absolut inte kommer hända? Å varför man känner saker som man aldrig ens kunde föreställa sig att man skulle känna? Och t.om att man kanske gör saker som man aldrig trodde att man själv skulle vara kapabel till, just bara för att man känner vissa känslor?

Hur som helst, i morrn bär det iaf av till Tallin. Ska bli rätt skönt faktiskt, men man kan ju inte låta bli att få en aning hemlängtan, å längta efter Helmer framförallt..! Ska vara borta från honom 1 vecka, det längsta någonsin. Har typ bara varit knappt ett dygn förut >.< så får väll se hur det går :P Men jag hoppas iaf på att denna resa kan få mig på lite bättre humör och att jag kanske ska känna mig någorlunda frisk i skallen, så kanske jag iaf kan glädjas över min 18-årsdag som infaller om ca 5 veckor..? Är väll tveksamt, med tanke på hur det har runnit över förut, som t.ex på nyår.. Då gick det verkligen käpprätt åt helvete, och hur länge ska jag behöva finna mig i det här? Behöva finna mig i att vara en person som jag själv inte känner igen.. Och när det inte ens bara var på nyår, utan även inträffade alldeles härom veckan, bara sådär från ingenstans.. Tro det eller ej, men det tär på en, så inihelvete ... Är det såhär det blir när man håller inne med allt och tror att man är stark nog att klara sig igenom det? Jag har tagit det mesta av det gångna årets händelser med en klackspark, men nu börjar allt komma tillbaks mer å mer.. Hur länge ska man behöva stå ut egentligen? Jag vet ärligt talat inte hur länge man står ut med att leva som en människa som man själv inte tycker sig vara bekant med...